REPORTAGE Invasiva främmande växtarter är ett aktuellt och allt mer omdiskuterat ämne som vi bland annat tog upp i ”Juristen” i förra numret av DMG med utgångspunkt från de nya bestämmelser som trädde i kraft 2019. Den här gången har vi pratat med Naturvårdsverket, och dessutom tittat in oss på två stycken kommuner för att se hur de jobbar med kartläggning och praktiskt bekämpning.
* Detta reportage publicerades ursprungligen i DMG nummer 6, 2021.

Invasiva främmande växtarter är bokstavligt talat ett problem som breder ut sig i naturområden över stora delar av Sverige. Arterna utgörs både av de som ingår i EU:s särskilda förordning för invasiva främmande växtarter och några arter som inte gör det, men där Naturvårdsverket ändå identifierat att växtarten tränger undan annan växtlighet i hög omfattning. Ett sådant exempel är parkslide.

Men vad är det egentligen för skillnad mellan en invasiv främmande växtart och vanligt hederligt ogräs?

— Jag skulle säga att det ligger inom själva definitionen av en invasiv främmande växtart, svarar Ulf Larsson, handläggare vid Naturvårdsverket. Den anger att det är en växt som flyttats från sitt naturliga utbredningsområde genom människans aktivitet. Oftast genom handel. Från sin nya miljö sprider de sig och tränger ut inhemska arter.

Det får som konsekvens att många av de inhemska växterna riskerar att försvinna. Och det för med sig ytterligare problem.

— Dels kan det föra med sig parasiter, dels kan de invasiva växterna vara giftiga (som exempelvis jättelokan) och så kan säsongen för pollen begränsas genom de invasiva arternas övertagande av naturen, vilket ger pollinatörerna en onaturligt kort säsong, säger Ulf.

Förutom att invasiva främmande arter är ett hot mot biologisk mångfald så kan de medföra mycket stora samhällskostnader på grund av de skador de kan orsaka. När en sådan art etablerat sig kan det bli väldigt svårt och dyrt att bli av med den.

MARKÄGARE SKYLDIGA ATT AGERA

Vattendrag är en faktor att ta hänsyn till. Genom vattendrag har fröerna möjlighet att spridas långt. Invasiva växtarter som dessutom får fäste i mindre vattendrag, exempelvis gul skunkalla, kan genom sin omfattning i snabbt växande antal, även påverka vattenflödet i mindre bäckar och vattendrag. Något som ytterst senare kan påverka djur- och växtlivet i vattendraget.

Alla invasiva växter som faller under EU:s förteckning över förbjudna arter är markägare skyldiga att åtgärda och avlägsna. 

Bekämpning av invasiva växter är för merparten av arterna inte så svårt, medan det för vissa arter kan vara besvärligt att bekämpa (exempelvis parkslide). Oavsett är det viktigt med noggrann planering samt stor försiktighet innan arbetet påbörjas.

Det är också ett arbete som ofta kräver kontinuerlig uppföljning, ibland flera säsonger i rad. Dessutom är råden vid bekämpning olika för olika invasiva arter, bland annat utifrån hur växten sprider sig. Med frö eller vegetativt med andra växtdelar. Växten kan också bedömas vara giftig. 

En av de tuffaste frågorna gäller dessutom jordmassan runt växterna.

— Hantering av jordmassor är en svår fråga, säger Ulf. Det är ett både svårt och kostsamt arbete och det är viktigt att jorden tas tillvara på rätt sätt, då den kan innehålla gröna delar och spridningsfragment från de invasiva växterna. Det är inte bara att lägga sådan jord på återvinningen hur som helst.

HANTERING PROBLEMATISKT

För markägare som är i färd att bygga något på marken är det även viktigt att göra den anlitade entreprenören uppmärksam på om det finns invasiv växtlighet inom området som berörs. Kommuner bör alltid villkora säker avlägsning av invasiva växtarter när de tecknar avtal med en entreprenör.

Då hanteringen av jord är en mycket svår fråga är det generella rådet att inte röra jorden. Om så ändå sker gäller det att gräva ned jorden på minst fem meters djup som sedan täcks med rena jordmassor.

— Alternativt kan massorna omslutas med tjock geotextil och läggas på 2 meters djup, säger Ulf. Idag är det oklart om denna metod kräver tillstånd eller dispens.

INTE SPRIDAS UNDER TRANSPORT

Den som transporterar invasiva växter som rensats har också en hel del att tänka på. Växtavfallet måste vara inneslutet och det ska inte finnas risk att växtdelar som exempelvis fröer från växterna sprids under transport.

— Du behöver säkerställa att växtavfallet inte sprider sig under transport, säger Ulf Larsson. Det kan behövas dubbla säckar som omsluter växten. Det är också viktigt att i förväg kontakta den lokala återvinningscentralen för att förhöra sig om de ens tar emot invasiva växter. Arbetet kräver god planering i god tid.

En av de mest besvärliga invasiva växter att bekämpa är parkslide. En växt som inte finns med på EU:s förteckning över förbjudna arter. Det pågår ett arbete med att reglera arter genom en nationell förteckning. Parkslide är en av arterna som man föreslår ska tas upp på denna förteckning.

— Det finns idag inga riktigt bra metoder som garanterat fungerar mot parkslide, menar Ulf Larsson. Det pågår dock mycket forskning på området, både regionalt och nationellt om hur parkslide bäst ska begränsas och bekämpas.

Ulf Larsson upplever att medvetenheten om invasiva växtarter, hur de ska bekämpas och hanteras har ökat bland kommuner och förvaltningar.

— Det tycker jag verkligen det har gjort, säger Ulf. Men det är viktigt att kommunen tar fram en tydlig handlingsplan, där alla verksamheter strävar åt samma håll. Handlingsplanen måste genomsyra alla verksamheter. Naturvårdsverket har tagit fram stöd åt kommunerna i den här planeringen, vilket finns att ta del av på Naturvårdsverkets webbplats.

OLIKA ETABLERINGSFASER

Exakt hur mycket problemet med invasiva växter har ökat  är svårt att säga med säkerhet. Den närmaste måttstock som finns är de observationer som rapporteras in till Artportalen  (både växter inom EU:s förordning, men även andra invasiva växtarter) samt www.invasivaarter.nu.

— Det är viktigt att du som anmäler också skickar in en bild på ditt fynd av invasiva växtarter, tillägger Ulf. Kommuner och förvaltningar bör också ta del av informationen på Naturvårdsverkets hemsida, där vi har samlat tips och vägledning för arbetet mot invasiva växtarter. 

***

Växjö kommun

Janne Kolehmainen är en av två anställda kommunekologer på Växjö kommun, ett jobb som bland annat innefattar förvaltning, drift, framtagande av strategiska planer samt information kring en stor variation av frågor som rör naturvård och biologisk mångfald.

— Arbetet med främmande invasiva arter är lite säsongsbetonat, säger Janne. Men under högsäsong, från juni till september/oktober, så har vi nästan dagligen frågor som rör invasiva arter på vårt bord. Det kan vara frågor från allmänheten, eller från vår drift- och parkpersonal. Att vi beställer arbeten för ett visst område. Till det tillkommer sedan en del strategiskt arbete gällande de här frågorna under vinterhalvåret. 

Vilka arter är det framför allt som ni har problem med i Växjö?

— Det är fem, sex arter som vi har extra stort fokus på. De två mest utbredda arterna, som vi också har lagt störst resurser på, är blomsterlumpin och kanadensiskt gullris. Utöver dessa två arter har vi även en hel del bestånd av parkslide och dess nära släkting jätteslide, samt jätteloka och jättebalsamin. Vi har även vissa bestånd av arter som druvfläder, tysklönn och gul skunkkalla. 

Hur lägger ni upp arbetet med bekämpningen?

— Under förra sommaren och i år har vi utfört en inventering av all kommunal mark, åtminstone den som ligger närmast tätorterna. Så idag har vi ett ganska bra underlag på vart de här arterna växer. Utifrån detta underlag görs sedan en bedömning av vilka bestånd som gör mest skada, och vart spridningsrisken är som störst, och sedan får man prioritera bestånden efter det.

— Mycket handlar också om tid på året, när en viss art blommar och så vidare. Generellt så prioriteras arter och bestånd som växer där det finns höga naturvärden. Vi har till exempel några kommunala naturreservat med jättefina ängsmarker med pollinatörer och växter där det är väldigt viktigt att begränsa spridningen av arter som kanadensiskt gullris och blomsterlumpin.

Hur ser den praktiska bekämpningen ut?

— Bekämpningen skiljer sig lite åt från område till område, och beroende på faktorer som hur terrängen ser ut och om det till exempel finns annan känslig natur i närområdet. Vad det gäller kanadensiskt gullris och blomsterlumpin så har vi både använt maskinell bekämpning med till exempel slaghack och slåtterbalk, och även en hel del med röjsåg och trimmer. Handlar det om växter som växer i något av våra naturreservat så försöker vi plocka upp det avslagna materialet i så stor utsträckning som möjligt för förbränning. Så att materialet inte ska ligga kvar och täcka känslig flora, och för att att förhindra att nya blommor går i frö.

— I parkmarker, mellanmarker och vid vägkanter låter vi oftast det avslagna materialet ligga. När det gäller parkslide så är vi, precis som de flesta kommuner, fortfarande inte helt säkra på viken bekämpningsmetod som är den mest effektiva. Många bestånd försöker vi hålla i schack genom att återkommande, flera gånger om året, slå ned dem med röjsåg och sedan samla ihop materialet för förbränning, alternativt låta det ligga beroende på situationen.

Använder ni några kemiska bekämpningsmedel?

— En viss kemisk bekämpning gör vi på jätteloka, där glyfosat har visat sig vara effektivt, men ingen annan art. Det är en metod som kräver att man är väldigt varsam. Det är ju också en arbetsmiljöfråga. Sedan tycker jag att metoder som till exempel bekämpning med hetvatten är någonting som vi skulle kunna testa i framtiden. 

Några allmänna råd till markägare?

— Har man identifierat en invasiv art på sin fastighet, så är steg ett att ta reda på information om hur arten bäst kan bekämpas. Viktigt är också att man undviker att sprida arten. Har du till exempel slagit av ett bestånd, ha koll på att röjsågen inte drar med sig fröer. När det gäller arter som parkslide så är det som regel en dålig idé att börja gräva i bestånden. Avslutningsvis är det tålamod som gäller. Det är få av de här arterna som försvinner efter ett år. 

***

Motala kommun

Tilda Lindkvist är kommunekolog på Motala kommun, och har under tre säsonger sedan 2018, varit projektanställd specifikt för inventering av invasiva arter.

— Det vi haft med på våra ”kartor” och inventerat är framför allt park- och jätteslide, samt de två arter som det är krav på att bekämpa: jätteloka och jättebalsamin, säger Tilda. I år har vi även lagt till blomsterlupin och kanadensiskt gullris. Störst fokus, både när det kommer till kartläggning och bekämpning, har det varit på jätteloka.

Hur sker inventeringen hos er?

— För inventeringen har vi kartor över bestånden. Sedan åker jag ut i början av säsongen och tittar hur det ser ut. Sedan utförs bekämpning, och efter detta följer jag upp hur det ser ut efter bekämpningen. Ofta kommer det upp igen, och då får man säga till om en ny bekämpning. Det är vanligt att folk hör av sig till kommunen, särskilt i år eftersom det också har gjorts mer insatser för att informera om invasiva arter från kommuner och länsstyrelser. Min bild är att allt fler lägger märke till de här arterna och rapporterar dem till oss, så att vi bättre kan inventera dem. 

Hur sker bekämpningen hos er?

— För bekämpningen har vi en extern entreprenör som sköter arbetet. Bekämpningen ser lite olika ut beroende på art. För jätteloka har vi till exempel kört främst med rotkapning, och även slåtter där det inte är möjligt att kapa alla rötter. För jättebalsamin gäller också att rycka upp plantorna, eller att slå av dem.

— För parkslide har vi i år testat en ny metod på mindre bestånd med spjut som fördelar hetvatten till plantornas rötter. Det är framför allt i sandiga marker, där man kommer ned med spjuten till rötterna ordentligt. Det är ännu lite för tidigt att utvärdera just den metoden. Plantorna dör ju under bekämpningen, men sedan kommer det fortfarande upp nya plantor. Det är svårt att se hur effektiv metoden är på rötterna på sikt.  

Vilka är de största utmaningarna?

— Svårigheten med bekämpning är de stora områdena, där det är svårt att hitta och bekämpa alla plantor. Man får komma tillbaka till samma plats flera gånger under säsongen. Vi har också märkt när man slår till exempel jätteloka så sätter de upp nya, väldigt små skott som är nästan omöjliga att hitta i de nya bestånden. Därför vill vi helst att man rotkapar jätteloka. Generellt ät jätteloka och parkslide svårast att bekämpa, särskilt de större bestånden. Jättebalsamin är till exempel relativt lätt att bekämpa, eftersom den är ettårig. Bara du har koll på bestånden och tar bort plantorna innan de sätter frön så är de ganska lätta att bli av med. 

Hur har det gått?

— Störst fokus har som sagt varit på jätteloka. Och där tycker jag att man kan se en minskning av plantor, särskilt på de mindre bestånden. Vissa mindre bestånd har vi till och med lyckats bli av med, som det ser ut. Sedan har vi också två riktigt stora områden med tusentals plantor av jätteloka, och där har vi inte kunnat se någon större skillnad. Det beror också på att vi röjt väldigt mycket i området, vilket har gjort det lättare för plantorna att växa. Nu när vi gått på hårdare med rotkapning, och dessutom börjat tidigare på året, så hoppas vi dock att vi kan se skillnad även i de stora bestånden till nästa år. 

Hur ser ni på framtiden?

— Just nu så känns inventeringen och uppföljningen av bekämpningen väldigt bra, eftersom vi gör det varje år. När det gäller bekämpningen så tänker vi främst fortsätta med rotkapning. Vi har testat olika metoder som slåtter och hetvatten, och för många år sedan provade vi också kemisk bekämpning för jätteloka. Nu har vi dock gått bort från kemisk bekämpning, eftersom det finns bättre metoder som rotkapning.

— Många områden är heller inte lämpade för kemisk bekämpning. I framtiden vill vi främst fokusera på rotkapning, främst på jätteloka. Planen är också att börja bekämpningen tidigare nästa är, så att man på så sätt kan få bort fler plantor innan de blommar. Det blir så bråttom annars, och risken är att man inte hinner med allting. 

Några allmänna råd till markägare?

— Det är alltid bra att gå på det tidigt, och vara så noggrann som möjligt. Och att återbesöka beståndet fler gånger under säsongen. Annars har man kanske att göra flera år än nödvändigt.